Rimon, även kallad världens finaste häst var en nordsvensk valack som hade varit 27 år gammal i år. En häst, men hjärta av guld, och min sköthäst i nästan 2 år.
En kväll i februari år 2007 gick jag och en kompis upp till stallet som låg vid mitt hus. Vi kollade in i hagen och ägaren kom och frågade om vi ville bli medryttare och skötare till dom två hästar som stod där, en shetlandsponny vid namn Ajaxa, och sedan min vackra Rimon..
Jag och Rimon verkade klicka redan från första dagen och vi va i varandras sällskap hela kvällen, och när jag skulle hem va de knappt så jag kunde dra mig därifrån.. Jag va så lycklig!
Rimon hade problem med vatten och spön, men efter ungefär ett halvår/ett år kunde jag leka med honom med spö som förlängd arm och jag kunde spruta vatten omkring honom! Jag red även mycket i bara grimma, och jag red nästan aldrig med sadel. Vi hade en så himla fin kontakt, att de inte fanns ord för hur lycklig jag va!
Vi gjorde så mycket ihop att jag inte visste vad jag skulle göra utan honom. Sällskaps hästar försvann och de kom andra, men min och Rimons kommunikation försvann aldrig.
Jag va arg och ledsen när jag såg någon annan rida eller ta hand om Rimon.. De va JAG som skulle sitta där, ingen annan! Ingen annan dryg unge, utan bara jag! De va mitt hem, och jag va så rädd att någon skulle ta honom ifrån mig.
Efter närmare ett år så slutar min kompis i det stallet, och jag står där med ännu en shettis och min Rimon. Det va då som vi började utvecklas på rätt sätt. Vi red så ofta vi kunde utan utrustning, för jag behövde den inte. Jag ville känna mig fri, och jag visste att Rimon kunde ge mig det. Han kunde springa så fort som jag ville flyga, han kunde bära mig där jag inte orkade gå, han log med sina vackra ögon när allt jag ville va att gråta, jag kunde kura in ansiktet i hans man och gråta, jag kunde försvinna en sekund såfort jag satte ansiktet mot hans hals. Jag kände mig inte hel när jag inte va i närheten av honom. Jag började skolka för att få vara med honom, för att kunna vara så nära honom som jag önskade. Jag kunde gå upp där 5-6 gånger om dagen, bara för att se honom.
Jag fick ju dock vara försiktig, då stallet låg nära mitt hus, och om mamma såg mig hade hon blivit förbannad om hon visste att jag skolkade. Så jag satte ofta bort dom i sommarhagen bakom ägarens hus och satte mig vid en buske utan insyn, men utsyn och låg där och tittade när han åt, jag tog en galopp på fältet bredvid deras hus, och jag va fri!
Men i december hände så mycket i mitt liv att jag inte kunde vara lika mycket hos Rimon som jag önskade. Mamma och mina lärare hade fattat att jag va hos hästen på lektionerna, och dom hade sträng uppsyn på mig. Den enda tiden jag kunde vara i stallet va på kvällarna, och de hade jag oftast inte tid med eftersom jag hade så mycket läxor som jag inte hade gjort.
Tiden gick, och det blev den 20:de december. Jag skulle upp till Rimon lite snabbt, eftersom jag inte varit där på ett bra tag.. Jag skulle bara upp en snabbis innan jag skulle iväg till min dåvarande pojkväns lan, och frågade mamma om hon kunde skjutsa mig upp, medan mamma sa att de inte va någon bra ide. Jag blev ju såklart förbannad och började predika om hur viktig Rimon va för mig, och att hon försökte hålla de finaste i mitt ifrån mig. Att hon inte skulle fatta vad som hände mig om han försvann, och mamma blev mer och mer ledsen, började gråta. Jag är så förbannad att jag enbart tänker: ”Nu gråter hon för att hon fattar, rätt åt henne. ”
Då kommer dom svåraste orden i hela mitt liv:
”Men gumman, det är detta jag har försökt förklara för dig. ****** ringde, och Rimon har varit med om en hemsk olycka. Du kan inte gå upp till stallet gumman, han är inte där.”
Jag kunde inte förstå va hon sa och jag skrek:
”VAFAN MENAR DU? ÄR HAN HOS VETRINÄR, VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅGOT?! VI MÅSTE DIT NU!”
Mamma tittade på mig med ledsen blick och jag förstod.. Jag trillade ihop på golvet och försökte smälta alltsammans.. Jag försökte fråga henne vad som hade hänt, men jag fick såklart inte fram ett ord.. Jag bara grät och grät.
Jag minns den kvällen så väl.. Jag skulle med på min dåvarande pojkväns lan, tillsammans med hans 2 killkompisar, och den ena va tillsammans med min bästa tjejkompis, så hon skulle också dit. Jag satt helt avtrubbad i bilen, medan min fantasi fick mig att se att just min Rimon sprang bredvid bilen.
När jag väl kom till dom, så kom min pojkvän fram och sa: ”Hej älskling, välkommen in i stöket! ”
Jag bara nickade, och han frågade om de va något. Jag berättade vad som hade hänt och jag fick bara en styrke kram tillbaka..
Jag va inte med på hela kvällen, jo alltså jag va ju där, men jag lyssnade inte eller tittade på dom. Satt mest och tittade på gamla bilder på honom på telefonen..
Runt tolvslaget så gick jag ut på verandan och tittade mot himlen. Min tjejkompis kom med mig ut, och vi satt tillsammans i december och tittade upp mot himlen.
De enda jag minns är att jag sa: Han är inte där.. Jag ser honom inte.
Min kompis sa då: De är för att han fortfarande är hos dig.
Då brast de för mig och jag klarade inte av att sitta där mer.
Jag grät hela natten, och någon dag senare så åkte vi upp till stallet och skulle se på platsen som hon begravt honom. Dom hade begravt honom under några björkar, på samma plats som jag brukade ligga på och platsen där han nästan alltid betade med mig. Vi bara va där och tittade varandra djupt in i ögonen och skickade kärlek till varandra.
Jag minns inget av vad hon sa, det enda jag minns är att jag inte kunde prata. Dom få ord jag fick fram va till Rimon, direkt till Rimon.
_____________________________________________________________
Mer eller mindre ser jag honom i varje dröm jag drömmer, och varje gång det är stjärnklart så pekar jag mot min stjärna och säger: ”där sitter Rimon.” Eller ”Rimon ser mig ikväll”. Jag har en del av hans svans i en låda hemma hos mig. Jag har öppnat lådan 3 gånger och gråter lika mycket varje gång. Den lådan förvarar hans doft perfekt. Den lådan ska jag öppna när mina barn kommer till världen och säga: Leta efter en häst som luktar precis såhär. Den hästen kommer att vara perfekt för dig, och han kommer ta hand om dig.
Som sagt, detta är en häst helt i egen klass..
Och de spelar ingen roll vad alla andra säger, för det va min häst.. Bara min häst.
Jag vet att alla säkert förstår hur de känns att bli av med sin häst, det gör jag. Men jag tror att få förstår hur de känns att förlora det enda som håller en vid liv.
”my beloved Rimon.
where should i start?
should i start by telling the world i miss you?
should i start by telling the world, that i gladley go through all of this pain a thousand times, if it would bring you back to life?
should i start this text, by telling everybody of all the nights, lying in my bed with tears all over in thoughts of you?
or should i start all of this by screaming out loud of how much i love you, and how much i need you right now?
in the early morning that awful day 17th of december 2008, you took back your wings from god and returned home again. you just faded away slowly as somebody, who wasn’t me, slowly stroked you forehead and told you that you did just fine and everything would be over soon. i would gladley go through all this pain a hundred times just to see you again, to caress your neck and hug you one big time..
because i could go through everything just to tell you a farewell..
you maked me see all the wonderful things around me, and appreciate all that i had. you were certantly, one in a million!
and now..
how should i end this text in your memorial?
should i tell everybody how grateful i am that i got you, and that i did carry you through your last years?
should i talk about all of the kind stuff you did, and tell everybody, with a smile on my face and a tear in my eye, that i wish that you would be down here so i could have kissed your forhead one last time?
or should i just tell everybody that you really were a one in a million, and the ones that did’nt have you should be sorry for what they missed. because they didn’t just miss an very special friendship between a girl and a horse.. they missed the opportunity to take care of an soil-born angel.
whatever you do sweetheart, don’t you ever forgive all those beautiful memories we shared. and don’t you ever forgive all the love that we gave each other.. and one last thing that i’m begging you for.. please honey.. i’m begging you on my bare knees.. don’t you ever ever ever forgive us.. you and me.. putted together.. you+me=us.. two whole diffirent speches.. two creatures, that became one..
sleep tight my sweety..
if home is where my heart is, then i’m out of place.
i’ve never been more homesick then now.. ”
Här har ni, om än en LÅNG historia om mig och den vackraste hästen i mitt liv. Finns så mycket mer att skriva, men jag får inte ner det på datorn, utan de enda som jag får fram är känslor. Känslor som bevaras i hjärtat, och som får det att fortsätta slå, när det inte ens sitter ihop längre.
Varje steg jag tar, vill jag att du ska finnas bakom mig..
Varje andetag jag tar, vill jag andas in den luft som nyss passerade ditt system..
Varje gång mitt hjärta slår ett slag,vill jag att dina hjärtslag är synkade..
Varje gång jag ligger i sommarhagen vill jag se dig gåendes runt mig i fullständig harmoni..
Varje gång jag skänker dig en tanke, vill jag att du ska besvara den..
Varje gång jag säger att jag älskar dig, vill jag känna din mule mot min kind som i ett tyst ”desamma”..
Men..
Varje gång jag försöker ta ett steg framåt, sviker mina ben och jag faller..
Varje gång jag försöker andas, byggs motståndet upp, och jag får de svårare och svårare..
Varje gång mitt hjärta slår, så är de ett kvidande rop på någon anledning att få de att fortsätta slå..
Varje gång jag ligger i din sommarhage, kommer samma känsla över mig, jag har ingen anledning att vara där längre..
Varje gång jag skänker dig en tanke, kommer samma smärta ilandes genom bröstet.
Och varje gång jag säger jag älskar dig.. Varje gång jag snyftandes får fram orden jag älskar dig, så får jag inget svar.. Allt är så obehagligt tyst.. Allting är så fruktansvärt tomt.. Allting är så tomt utan den anledning jag hade till att tvinga mitt hjärta att slå..
Förlåt för LÅNG text, och deep-shit. Men jag kände att jag behöver det, en dag som denna.
No Horse No Life 